Skofix med blommor och spets

Igår kände jag mig lite pysslig men kände inte för nåt jätteprojekt så jag kom att tänka på ett par skor jag hade som blivit lite förstörda av rost så jag bestämde mig för att snygga till det och pimpa lite när jag ändå var i farten!

Har kan man se innan, rosten kring nitarna var allt annat än vacker men skorna själva är ett par av mina favoriter.

Först klippte jag bort delen med nitarna (och rosten). Sedan limmade jag ner pälskanten mot skon.

Jag mätte sedan ut var jag skulle ha dekoren och klippte bort lite päls ungefär på mitten på utsidan.

Sen kollade jag ut några fina blommor från mitt lager av gamla ljusmanschetter (som jag såklart ångrade mig på sen och bytte ut i sista sekund!). Sedan limmade jag med limpistolen fast spets, blommor och några blad och vips - färdigt!

Tidsåtgång: ca 40 min

Budget: ca 30kr

Konsumtionshetsen, samlarbehovet och Loppisgalningarna

Underbara Clara skrev ett inlägg för rätt länge sen om hur loppis-shoppare liksom ser sig befriade från konsumtionssamhället på nåt sätt. Att köper man begagnat så "räknas" det liksom inte för varken psyke eller miljö.

Jag har tänkt skriva nånting om det ett tag jag själv också så lite virrigt och svamligt kommer här vad
jag tycker och tänker om saken.

Jag kan väl börja med att säga att jag förstår att leta fynd oavsett kategori bygger på nånting
som sitter djupt inom oss - hela samla- och jagagrejen! En av dom där inbyggda grejerna vårat
moderna samhälle inte riktigt ger utlopp för. (Precis som vårat behov av att röra oss kommit bort.)
Så självklart är det mycket svårt att motstå fyndjakten.
Och samlandet är inte nåt som bara finns i retrovärlden heller, det kan hända att jag vet någon som
alltid ska ha alla utgåvor på samma spel och för tillfället har runt en 40 - 50 spel i en spelserie som egentligen bara har mindre än 10 spel i sig.. ehum.. Samla är som sagt ett riktigt behov hos många.

Dock håller jag med Clara i det att jag gång på gång ser dessa enorma "fyndhögar" på diverse retrosidor på Facebook och hör gång på gång folk snacka om hur dom har 25 uppläggningsfat, 10 lådor tyg och 47 keramiktavlor och så vidare som kanske till och med ligger i ett förråd eller på en vind. Eller varför inte dom med 40 retrovagnar och inga barn....

Jag började som en samlare när jag gick på loppis men har sen dess liksom tröttnat på att dra hem
en massa saker som kanske är fina men i slutändan inte är min grej.

Jag älskar fortfarande loppis i alla fall. Nuförtiden har jag lite av en annan inställning när jag går dock. Ska jag köpa nåt ska jag veta var det ska befinna sig i mitt hem. Innan jag köper. Är det ett plagg ska jag hitta på ett tillfälle att bära det inom snar framtid. (Hittar man värsta superschyssta vintergrejen mitt i sommaren får denna regel dock utgå...)
Jag letar efter superfynden istället och går hellre tomhänt hem än med saker som jag inte är helt
hundra på som staplar upp sig och förblir oanvända.
Istället för att köpa det där som nästan liknar det jag vill ha så väntar jag på att den som är exakt som
jag vill ska dyka upp.

Ibland händer det ju att man har en väldans tur och hittar en massa saker man vet att man gillar och
kommer använda och då kanske det blir den där jättehögen i alla fall men det är mera en slump.

Summan av detta inlägg är inte så mycket mer än:

Bara för att du köper second hand betyder det inte att du blir psykologiskt befriad från konsumtionshetsen.
Oavsett i vilken shoppingsituation du befinner dig, stanna upp och tänk på som du verkligen behöver den här grejen eller om det bara är ett snabbt fyndfix som ger dig en kort kick men ett överfyllt förråd.

Och om samlande verkligen är nåt du är intresserad av, välj en eller två snäva kategorier och håll dig till dom!
Du kommer göra både ditt psyke, samhället, andra loppisfyndare och miljön gladare.

Livet genom instagram, en ganska lång snabbgenomgång - DEL 1

Ja, alltså nu blev jag ju inte så duktig på det här med bloggandet. Men här är lite snabbgenomgång då men hjälp av polaren instagram, som har bättre minne än min egen hjärna på egen hand ;)

Våren blåste alltså in med varma vindar och ljus i överflöd och jag tittade ut ur idet och funderade på
om man inte skulle ta upp bloggen igen ändå?

Men allteftersom livet rullade på glömde jag lite bort det. Jag gjorde påskpryttlar

och sålde på marknaden i Wadköping med min mor, plockade vitsippor och tittade på ormar.

Och tog bilder på Östen såklart. Man slutar inte vara crazy cat lady bara sådär.

Precis när våren började bli sommar klippte jag håret och färgade det mörkare än jag haft på

evigheter. 

Sen var sommaren här!

Jag hängde mycket i solen och trivdes i min svampfrisyr. Drack hallonsoda ur fina gamla saftglas och möblerade om i skåpen allt eftersom nya loppisfynd infann sig.

Mitt i sommaren städade jag riktigt fint hemma för de var äntligen dags att hämta hem den sockersötaste lilla kattungen nånsin, Selma!

Östen var en väldigt snäll och tolerant storebror. Han hade saknat sällskap sen dess att jag

och mitt ex gick isär runt nyår och han blev av med sin bästa kompis Bob.

Saker går dock sällan som man tänkt och även fast Östen var snäll och Selma älskade alla (även honom) efter tre sekunder så var hans beteende förändrat. Jag kunde inte sätta fingret riktigt på varför

han betedde sig underligt när han egentligen inte verkade tycka så illa om henne.

Svaret kom en lördagsmorgon när jag hittade honom halvt medvetslös i hallen. Han hade krupit in

bakom en soppåse jag ställt där kvällen innan och det var uppenbart hur dålig han var.

Min bästa vän Lisette fick åka så snabbt hon kunde från Laxå (eftersom jag självklart inte fick

tag på någon närmare med bil) sen bar det av till Kumla, som är närmast jouröppet på helgen.

Östen togs in och blev kvar över helgen med dropp och övervakning.

Som den galna kattant jag är höll jag ungefär på att oroa mig halvt till döds medan har var inne.

Tank vad svårt det kan vara att inse sjukdom när man tror det beror på nåt annat!

När han kom hem (med diagnosen "nåt med magen") insåg jag snabbt att sjukling + galen kattunge inte var en bra kombo. Östen orkade inte med något av hennes bus och behövde även min uppmärksamhet mer än vad som var rättvist mot en liten bebiskatt som precis flyttat från sin Mamma och trygghet.

Efter att ha övervägt att lämna henne tillbaka bröt jag ihop och ville inte, och den lilla Selmakatten

fick flytta till min snälla mor som förbarmade sig över henne (och mig).

Och tur var det för Östens hälsa blev inte bra på en gång utan har haft en sakta uppgång och inte förrän till hösten började han likna den han var. (Nu dock med väldigt noga anpassad kost.)

Selma bor alltså numer permanent hemma hos min mor och sin nya storasyster Trixie och passar in som den sista biten i en fint pussel. Så, slutet gott allting gott på den sagan!

Tar resten av tiden i nästa inlägg, efter det ska jag se till att göra några riktiga också då och då!